oliviabrehler

Ett förhållande kräver arbete, det vet alla. Men hur mycket arbete är acceptabelt innan man bara famlar i mörkret?

En paus. En paus är ju alltid bara .. en paus? Men vad är det egentligen man behöver en paus ifrån?
Sig själv? Sin partner? Bara världen överhuvudtaget?
Jag har insett ett av mina stora fel i livet. Istället för att acceptera har jag letat efter perfektionism. Vilket vi alla egentligen förstår finns inte. Det finns ingen människa som är perfekt, allra minst jag själv. Så varför är det alltid så att mycket vill ha mera?
Varför hatar man brister? Utan brister är man inte mänsklig, utan att vara jätte morgontrött, eller en bitch när man ska ha sin mens eller helt enkelt bara har dåligt tålamod?

Det är de där små bristerna som faktiskt ibland får en att inse hur mycket man älskar just den personen.
Hur mycket jag än älskar mina vänner finns det bara en person som kommer att förstå just hur mycket en liten ryckning i läppen innebär, eller när man biter efter ett finger och kör ner huvudet i kudden.
Det är bara en person som förstår och uppskattar det, och det är värt så mycket mer än allt annat, egentligen.

Så varför leta dåliga fel, när det egentligen är de bra felen man förälskat sig i?
De där små grejerna som gör verkligen gör en människa speciell.
Som att aldrig kunna säga ja eller nej.

Jag har gått runt och funderat på om jag verkligen skulle orka leva mitt liv baserat på kanske.
Men vad jag aldrig tänkt på är, skulle jag kunna leva resten av mitt liv utan ett kanske?

Och vad är ett par dagar ifrån varandra när man kan få ett par år eller ett helt liv tillsammans?

Om vi tar oss ur det här, utan att gå skilda vägar, och allting blir bra, så får jag mitt kanske.
Tro mig, jag kommer inte helt att sluta irritera mig på det, men du kan lita på att om det inte finns där, kommer jag att sakna det.

För det är dig jag vill ha, med alla dina fel och alla dina kanske:n.
Precis som du är.