Lonely, but not alone.

Nobody can prepare you. Even though when you're in the middle of it, you really wish that someone would have told you. Offered you a helping hand, giving you a tip on how to handle the anguish, the hoplessness, the lonliness, the fact that you feel completely helpless because there is nothing you can do. Nothing at all. 
 
I keep wondering though, if someone would have told me, would I still have done it? I'm not sure. I think I would, because I'm stubborn like that. I refuse to let anybody decide anything for me, and I always want to do everything by myself. And I guess that's a really good thing, to prepare yourself for living without a safety net, to be able to trust yourself in any situation, thatyou'll be able to keep your head above water. 
 
But what happens when you feel like you're drowning? You're thousands of miles away from everyone you used to be able to rely on, thousands of miles away from any help what so ever. And you're standing there alone. 
 
Nobody can prepare you.
 
Nobody can prepare you for how lonely you feel when coming home after being away for a long time. Everybody around you are expecting you to behave the exact same way you did before you left, because in their world nothing has changed. 
 
People expect you to go right back to doing what you did before, with the same people, and most importantly; they expect you to be happy about being back. Because if you're not it means that you don't love them anymore. Or that you didn't miss them while you were gone. 
 
Wrong. It has to do with the fact that you've changed. You're not the same person anymore. And you're walking on familiar streets, with old friends and you feel completely alone. You're drowning in thoughts and feeling you can't share with anyone. Because nobody that hasn't been through it understands. And on top of that, you have to put on a smile and pretend that everything is okay. 
 
Why didn't anyone tell me? Could anyone have told me?
 
You feel completely alone, in a world that you now consider home with new problems every day. Everyday. And you tell yourself that you'll get through it, like you did with everything else, because you can't go back. 
 
Going back would mean giving up. And why would you give up everything you wanted?
 
Because it's too hard. It's too damn hard. 
 
That raises another question.. how long do you have to keep trying until you've had enough? 
 
And when the problems finally go away, you miss your family. Every day. Every single day. You start realizing that you are probably going to have to raise your kids thousands of miles away from the family you grew up in. And that thought kills you a little bit every day too. 
 
You realize that your kids aren't gonna know the world you grew up in. And you're dead terrified that you'll always have a hole inside you, that nobody can fill. And nobody really understands it either. So again, you're alone.
 
Am I going to have to be alone forever?
 
 
 

Memories



 
 
 
I love you.

22 dagar

Panik PanikPanikPanikPanikPanikPanikPanikPanikPanikPanikPanikPanikPanikPanikPanikPanikPanikPanikPanikPanikPanikPanikPanikPanikPanikPanikPanikPanikPanikPanik
PanikPanikPanikPanikPanikPanikPanikPanikPanikPanikPanikPanikPanikPanikPanikPanikPanikPanikPanikPanikPanikPanikPanik
PanikPanikPanikPanikPanikPanikPanikPanikPanikPanikPanikPanikPanikPanikPanikPanikPanikPanikPanikPanikPanikPanikPanikPanikPanikPanik
PanikPanikPanikPanikPanikPanikPanikPanikPanikPanikPanikPanikPanikPanikPanikPanikPanikPanikPanikPanik
 
 
 
 
mitt hjärta slår i 180

El terrible dolor

Esto es muy extraño. No reconozco a mí misma, ¿es realmente posible cambiar todo esto en tan sólo 3,5 meses? Me siento esquizofrénico. Yo puedo ser tan feliz como cualquier cosa, y me refiero al tipo de euforia feliz, todo se siente tan increíblemente bueno, y luego arrastra pensar en el tiempo de vuelta. TIEMPO. Joder tiempo. Y me siento mal tan enfermo, tan pronto como entre en mi cabeza.

Quiero seguir estos chicos aquí. Y Jeff. Nunca he conocido a un hombre que me recibió tan fuerte como él. Infierno lo que me revuelve el mundo al revés. Realmente el último hombre en el mundo que yo pensé que me afectaría así. ¿Qué demonios ha pasado? Phil era la más probable .. Realmente pensé que podría ser como él. Pero no siento nada. Él es un buen amigo, es bueno para abrazar y besar, un poco de sexo a veces. Pero no más que eso .. y luego está Jeff que aparece en mi mente otra vez. Todo el tiempo. La noche a la mañana. Él maneras de mirar a mí, me tocan, susurrando en mi oído, me besa. Tan jodidamente inesperada y tan maldito secreto. 2 semanas se fueron. Infierno.

Dijimos que íbamos a disfrutar del tiempo que queda y no pensar en el tiempo, que va bien esto? No. ¿Por qué diablos me importa lo que importa mucho? Probablemente estamos mejor de esta manera. Debería empezar a distanciarse ahora, no va totalmente bajo cuando va a casa. Esto va a chupar BIG TIME. Pero no lo hago ..
Maldita qué desastre que era ahora.

Somebody that I used to know

Förlåt om min lycka skrämmer dig,
du sa att du ville mitt bästa,
Förlåt om du känner dig ensam,
du sa att jag inte kunde hjälpa dig

Jag känner mig mer förlorad än någonsin utan dig,
och jag vet inte varför,
Du finns hos mig hela tiden,
allting har förändrats på så kort tid,

Det känns så fruktansvärt fel,
och det gör så ont,
att inte kunna prata med dig,
inte kunna träffa dig,
inte kunna krama dig,
för helvete vad jag hade behövt krama dig,

och det som skrämmer mig mest,
är inte att du inte är här,
utan det faktum att jag inte vet,
om du finns för mig när jag kommer hem..

in a world of uncertainty

 

Don't you ever dare to love me, you'll never let me go

Du finns så djupt inom mig,
i alla skrymslen och vrår,
trots att du aldrig riktigt penetrerat ytan,

Du får mig att sakna av hela mitt hjärta,
något jag aldrig haft förut,

Du är i mitt medvetande konstant,
även när jag inte är medveten om det själv,

Jag vet inte hur vi hamnade så fel,
jag tror inte att det finns något rätt,

Jag har slutat leva för lycka,
jag existerar bara i periferin,

Jag hittar inte riktigt hem,
trots att jag står utanför min ytterdörr,

Jag ger någon betydelselös uppgiften att få mig att känna mig speciell,
för att stilla ett begär som aldrig funnits.
 
 

Visa mig vägen






Om ditt hjärta slår kommer jag vara med dig vännen vart du än går,
Om ditt hjärta slår kommer jag känna av din själ vart jag än går

Not for eternity

Capo 2nd


Em Bm C G D

Am G D Em
C G Em
Am Em Am Em
C D H7 Em D Cadd9


Lay down beside me it's small but it's just big enough, for leftovers of us,
Our black and white world has been captured in colorful cuffs, it was all we could trust,
Cause red makes a joke of what love is supposed to be, and blue eyes are scaring the hell out of me,
Beyond every promise there's more left to find,
For you, for me but not for eternity,
Just for tonight

A distant voice is giving directions straight out to the blue, but we're running astray,
This fog makes me mixed up I wait for clear thoughts to break through,
But they're fading away into the night where they turn into dust, lingers on floors among laughters and rust,
There are hours to kill so lets waste our time,
For you, for me but not for eternity,
Just for this very night
 
D7 G H7 Em
C G
D
Cadd9

Wuthering heights make me head for a fall,
Please let me fall right into this well of deep water,
Who hears my call?

Em Bm C G D
Am G D Em
C G Em
Am Em Am Em
C D H7 Em D Cadd9

Things said and done, words that matters transformed into fuel, for your hourglas sand,
Days that I thought I regretted have now become jewles, that slipped though my hand,
In seperate lives we keep growing old longing for warm hands to burn out the cold,
The black and white eyes gaze into the fire,
For you, for me but not for eternity,
Just before we retire

Among colored rules of love and decisions about what's wrong or right, there's no way to rewind,
But tonight take the cuffs off our wrists let's pretend for a while, that we're colorblind,
In a black and white eye there are no promises found and tomorrow this time we are no longer bound,
But the weight on my chest bring a thought to my mind, I know I don't want you to leave once you've come around and it scares me sometimes

Hold my hand if you're there I'm confused, let us trip,
Please let me slip when deep water turns into ice I want to lose the grip

Svar på tal




Hej Gert! Jag vill bara tacka dig för din oerhört informativa insändare, jag känner verkligen att jag har lärt mig något om mig själv och ska givetvis börja ta mitt ansvar och sluta skylla på samhället. Jag har dock en följdfråga till dig, är du verkligen så korkad som du framställer dig i din text eller kände du bara för att idiotförklara dig själv? Jag kan ju givetvis inte ha någon form av grund i texten jag skrivit, den kom ifrån en klarblå himmel. Hur kommer det sig att du omedelbart sätter mig i ett fack och målar upp mig som "den bortskämda lata ungdomen som glidit igenom skolan och klagar på dåliga betyg därefter"? Skulle det kanske kunna vara så att jag inte fått någon som helst hjälp utav mina lärare, min rektor eller kuratorerna på min skola? Du måste ju ha förståelse för kontexten för att kunna uttala dig om det, eller hur? Och om vi ser på situationen ur andra perspektiv, jag kanske låg allvarligt sjuk genom gymnasiet och inte hade möjlighet att studera så mycket som jag hade velat? Jag kanske råkade ut för en fruktansvärd tragedi och hade inte möjlighet att kunna ta mig till skolan?

Men det är väl oväsentligt? Oavsett vad min anledning är till att inte nå de betyg som krävts, så förtjänar jag det med andra ord. Jag tackar igen Gert, både dig och vårt felfria samhälle som alltid står vid vår sida. Ett vänskapligt tips från mig till dig såhär avslutningsvis, avsluta aldrig en text, som enligt dig, har ett vinnande argument med "om du frågar mig". För ta mig på ordet, ingen frågar dig. Någonsin.

/ Olivia

En 9årings syn på musik

Jag stod och diskade upp efter middagen i min fasters kök häromdagen, jag var helt inne i mina egna tankar när hennes 9 åriga dotter frågar mig om jag kan hjälpa henne med hennes musikläxa. Den första tanken som slår mig är ”Sean banan” (eftersom det verkar vara det enda som kan definieras som musik i lågstadievärlden) och jag suckar lite smått och mumlar att det kan jag väl göra. ”Vi har fått en jättetråkig läxa!” utbrister hon buttert och fortsätter ”Vi ska lyssna på Tears in heaven”. Poff!  Där glider jag ur min diskkoma och frågar skeptiskt ”Med Eric Clapton?” Jo, mycket riktigt med Eric Clapton. Jag sätter igång låten och ger henne i uppgift att lyssna noga och sedan berätta vad hon tänker på. I must be strong and carry on cause I know I don’t belong here in heaven “Vad betyder heaven?” Suck.. “Himmel”svarar jag. Time can bring you down, time can bend your knees “Vad handlar låten om?” Två djupa andetag.. ”Jag sa att jag berättar det när du lyssnat färdigt” Would you know my name, if I saw you in heaven ”Varför frågar han om sitt namn?” Smärre metalt sammanbrott, “Lyssna nu!” Would it be the same if I saw you i heaven, I must be strong and carry on cause I know I don’t belong here in heaven..

När låten ebbas ut använder jag ett par minuter och förklarar vad han sjunger och budskapet i låten och hur känd den faktiskt är, när jag kastar ett öga på henne från berget med disk ser jag en fundersam liten tjej som skriver febrilt på sitt papper, efter någon minut utbrister hon ”Jag är klar! Kan vi lyssna på något bra nu?” Jag ögnar igenom hennes anteckningar och möts av följande 8 ord som sammanfattar en av 90-talets mest känslofyllda ballader ” Lite ledsen, tårar i himlen, inte handling, moll” Jag stirrar skeptiskt på slutsatsen innan jag kapitulerar och frågar henne ”Vad är bra då?” Hon ler världens största leende och säger ”Tik tok med Keisha”. 

Rustar för krig

 

Sällskap i rännstenen, sökes!


Jag är en tjej på snart 21 år, tog studenten från min gymnasieskola för två år sedan. Jag var väl som den typiska tonåringen under gymnasietiden, dock med lite mer problem i bagaget. Jag fick alltid höra att jag var otroligt begåvad och skulle troligtvis haft högsta betyg i de flesta ämnen… Om det inte vore för min höga frånvaro. Det resulterade i att jag gick ut gymnasiet med lite för många icke godkända betyg och en ”devil may care” attityd.

Nu två år senare har jag fortfarande inte lyckats läsa upp de ämnena som krävs för att jag ska få högskolebehörighet. Har det att göra med att jag inte har intresset och viljan som krävs? Nej. Har det att göra med att jag är obegåvad? Nej.
Den enda anledningen till att jag fortfarande inte är behörig är på grund utav den ovilja och ointresse som jag mött på vägen. Hur är det svenska skolsystemet uppbyggt? Är det meningen att vi som utav olika anledningar i gymnasiet inte nått de betyg som krävs, inte ska ha möjlighet att utbilda oss över huvud taget? Är det meningen att man inte ska få en chans att sona för de misstag man gjort som tonåring? Är det meningen att trots det enda man vill är att studera på högskolan, ska få kämpa som ett djur och ständigt bli nedtryckt?

Det är den signalen jag får och har fått under dessa åren. Jag har endast mötts av ointresse och blir aldrig tagen på allvar pga att jag inte skötte mig "när jag skulle ha skött mig". Nu senast fick jag höra att jag endast hade ett ämne kvar som jag behövde läsa och sen skulle jag ha full behörighet till högskolan. Stämde det? Nej. Var det någon som informerade mig om att det krävdes mer? Nej. Det fick jag lista ut själv i sista minuten eftersom Lärcentrum är sorgligt felunderättade.

Jag vill bara tacka Lärcentrum och hela det Svenska skolsystemet från djupet av mitt hjärta för att ni gradvis försökt knäcka mig och totalförstöra min framtid. Oroa er inte för mig, jag ger aldrig upp men vissa andra kanske inte är lika envisa. Tja, om allt går åt helvete kan jag åtminståne trösta mig med att jag har sällskap i rännstenen. Peace out. / Olivia


Well done, genious

 
 
In one night we resuscitated a relationship that had taken a year to die.
 

inspiration perspiration & fear




...och då kom motivationen som ett brev på posten.

Keith

You can never see yourself as clearly as you see the people around you,
You should never decieve yourself by looking too closely,

Don't ever patronise the ones that appreciate your flaws,
Don't ever be more of a riddle than you could solve yourself,

Never let the story write itself, the ink will be flowing red,
Never let history repeat itself, the pages will be flaming black,

The sky is the limit.





Times just paints the pages in my book of memories

Lite gammalt material som jag hittade.



Ett rasslande andetag,
en iskall beröring,
huden knottrar sig i den genomträngande kylan,
Jag fryser inpå bara själen,
blodet fryser till is i mina ådror.

Tankarna virvlar runt,
vart är du när jag behöver dig som mest?

Varje hjärtslag smärtar,
som knivhugg från den du håller av mest,
Varje andetag skär,
djupa snitt i den redan sargade själen.
En snöflinga faller så fridfullt där utanför,
varför är kylan så fruktansvärt vacker?

Vinden piskar trädkronorna tama,
graderna sjunker till outhärdlig nivå,
Mina andetag skär igenom den iskalla luften,
Det är så tyst,
Nästan som ett svartvitt fotografi...







tattoo inspo








ache

Hur kan ett tomrum plötsligt göra så fruktansvärt ont,
när det varit tomt under väldigt lång tid.
Hur kan gamla ord och handlingar,
plötsligt få så ny innebörd,
Hur kan livet som du vet det,
ändras på bara några dagar,

När blod inte är tjockare än vatten,
när man kämpat i tystnad under så många år,
och äntligen talar ut.

Jag vill inte glömma,
jag vill inte minnas,
jag vill inte åka iväg,
och jag vill deffinitivt inte vara kvar


One bright day in the middle of the night,
two dead boys got up to fight,
back to back they faced eachother,
drew their swords and shot eachother,
a deaf policeman heard the noice,
and came to kill them two dead boys...




Upon a time, upon a stair,
I saw a man who wasn't there,
today he wasn't there again,
I wish, I wish he would go away

Life


Don't let life outlive you - no regrets
(

je ne regrette rien)


Realistic enough for you?

Don't be too fat, or too thin, or too dark, or too light; don't be too sexual, or too chaste, or too smart, or too dumb. Be yourself. But make sure you fit in.


Tidigare inlägg
RSS 2.0