Rustar för krig

 

Sällskap i rännstenen, sökes!


Jag är en tjej på snart 21 år, tog studenten från min gymnasieskola för två år sedan. Jag var väl som den typiska tonåringen under gymnasietiden, dock med lite mer problem i bagaget. Jag fick alltid höra att jag var otroligt begåvad och skulle troligtvis haft högsta betyg i de flesta ämnen… Om det inte vore för min höga frånvaro. Det resulterade i att jag gick ut gymnasiet med lite för många icke godkända betyg och en ”devil may care” attityd.

Nu två år senare har jag fortfarande inte lyckats läsa upp de ämnena som krävs för att jag ska få högskolebehörighet. Har det att göra med att jag inte har intresset och viljan som krävs? Nej. Har det att göra med att jag är obegåvad? Nej.
Den enda anledningen till att jag fortfarande inte är behörig är på grund utav den ovilja och ointresse som jag mött på vägen. Hur är det svenska skolsystemet uppbyggt? Är det meningen att vi som utav olika anledningar i gymnasiet inte nått de betyg som krävs, inte ska ha möjlighet att utbilda oss över huvud taget? Är det meningen att man inte ska få en chans att sona för de misstag man gjort som tonåring? Är det meningen att trots det enda man vill är att studera på högskolan, ska få kämpa som ett djur och ständigt bli nedtryckt?

Det är den signalen jag får och har fått under dessa åren. Jag har endast mötts av ointresse och blir aldrig tagen på allvar pga att jag inte skötte mig "när jag skulle ha skött mig". Nu senast fick jag höra att jag endast hade ett ämne kvar som jag behövde läsa och sen skulle jag ha full behörighet till högskolan. Stämde det? Nej. Var det någon som informerade mig om att det krävdes mer? Nej. Det fick jag lista ut själv i sista minuten eftersom Lärcentrum är sorgligt felunderättade.

Jag vill bara tacka Lärcentrum och hela det Svenska skolsystemet från djupet av mitt hjärta för att ni gradvis försökt knäcka mig och totalförstöra min framtid. Oroa er inte för mig, jag ger aldrig upp men vissa andra kanske inte är lika envisa. Tja, om allt går åt helvete kan jag åtminståne trösta mig med att jag har sällskap i rännstenen. Peace out. / Olivia


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0