oliviabrehler

"om du inte laddar upp en bild på dig själv inom 231sek, kommer du mista den du tycker om inom kort."


Alla de här löjliga grejerna. Är det konstigt att vi blir nojiga? Speciellt när ens förhållande ligger på gränsen till att falla sönder.

Sådana saker som en ringsignal. Man får för sig att eftersom man bråkade första gången efter man hade bytat ringsignal så har det med ringsignalen att göra.
Vi vet ju alla att ringsignalen inte alls har med saken att göra, men vad som helst som får en att känna sig lite bättre när det ringer är ju att uppmuntra.

Varför försöker vi alltid hitta anledningar till att någonting går fel? Varför är det så att vi aldrig någonsin kan acceptera ett fel för ett fel och försöka reda upp det istället för att hitta något att skylla på?
Kanske är det så att även om man gör allting rätt så funkar det inte ändå, det kanske bara inte var menat att vara.

Vissa saker kan man inte styra över, hur mycket man än skulle vilja.
Så jag kan inte låta bli att undra,
kommer vi att spedera resten av våra liv med att analysera felen i våra liv och leta efter något att skylla på?

Ett förhållande kräver arbete, det vet alla. Men hur mycket arbete är acceptabelt innan man bara famlar i mörkret?

En paus. En paus är ju alltid bara .. en paus? Men vad är det egentligen man behöver en paus ifrån?
Sig själv? Sin partner? Bara världen överhuvudtaget?
Jag har insett ett av mina stora fel i livet. Istället för att acceptera har jag letat efter perfektionism. Vilket vi alla egentligen förstår finns inte. Det finns ingen människa som är perfekt, allra minst jag själv. Så varför är det alltid så att mycket vill ha mera?
Varför hatar man brister? Utan brister är man inte mänsklig, utan att vara jätte morgontrött, eller en bitch när man ska ha sin mens eller helt enkelt bara har dåligt tålamod?

Det är de där små bristerna som faktiskt ibland får en att inse hur mycket man älskar just den personen.
Hur mycket jag än älskar mina vänner finns det bara en person som kommer att förstå just hur mycket en liten ryckning i läppen innebär, eller när man biter efter ett finger och kör ner huvudet i kudden.
Det är bara en person som förstår och uppskattar det, och det är värt så mycket mer än allt annat, egentligen.

Så varför leta dåliga fel, när det egentligen är de bra felen man förälskat sig i?
De där små grejerna som gör verkligen gör en människa speciell.
Som att aldrig kunna säga ja eller nej.

Jag har gått runt och funderat på om jag verkligen skulle orka leva mitt liv baserat på kanske.
Men vad jag aldrig tänkt på är, skulle jag kunna leva resten av mitt liv utan ett kanske?

Och vad är ett par dagar ifrån varandra när man kan få ett par år eller ett helt liv tillsammans?

Om vi tar oss ur det här, utan att gå skilda vägar, och allting blir bra, så får jag mitt kanske.
Tro mig, jag kommer inte helt att sluta irritera mig på det, men du kan lita på att om det inte finns där, kommer jag att sakna det.

För det är dig jag vill ha, med alla dina fel och alla dina kanske:n.
Precis som du är.

Hur mycket är det egentligen meningen att man ska behöva ändra sig för att få ett förhållande att fungera?
Hur mycket är man villig att ge upp, lägga till? Hur mycket är rimligt, för den ena parten att behöva ändra sig, innan
det blir tvunget för den andra parten att också göra det?

Har samhället satt någon gräns eller är den gränsen bara någonting man måste veta?

Men jag kan inte rå för att undra, om man vill att ens partner ska ändra på så mycket,
är det verkligen möjligt för en att fortfarande vara lika kär?