oliviabrehler

 

Du finns så djupt inom mig,
i alla skrymslen och vrår,
trots att du aldrig riktigt penetrerat ytan,

Du får mig att sakna av hela mitt hjärta,
något jag aldrig haft förut,

Du är i mitt medvetande konstant,
även när jag inte är medveten om det själv,

Jag vet inte hur vi hamnade så fel,
jag tror inte att det finns något rätt,

Jag har slutat leva för lycka,
jag existerar bara i periferin,

Jag hittar inte riktigt hem,
trots att jag står utanför min ytterdörr,

Jag ger någon betydelselös uppgiften att få mig att känna mig speciell,
för att stilla ett begär som aldrig funnits.

 

 

Capo 2nd


Em Bm C G D
Am G D Em
C G Em
Am Em Am Em
C D H7 Em D Cadd9


Lay down beside me it's small but it's just big enough, for leftovers of us,
Our black and white world has been captured in colorful cuffs, it was all we could trust,
Cause red makes a joke of what love is supposed to be, and blue eyes are scaring the hell out of me,
Beyond every promise there's more left to find,
For you, for me but not for eternity,
Just for tonight

A distant voice is giving directions straight out to the blue, but we're running astray,
This fog makes me mixed up I wait for clear thoughts to break through,
But they're fading away into the night where they turn into dust, lingers on floors among laughters and rust,
There are hours to kill so lets waste our time,
For you, for me but not for eternity,
Just for this very night

 

Wuthering heights make me head for a fall,
Please let me fall right into this well of deep water,
Who hears my call?

Em Bm C G D
Am G D Em
C G Em
Am Em Am Em
C D H7 Em D Cadd9

Things said and done, words that matters transformed into fuel, for your hourglas sand,
Days that I thought I regretted have now become jewles, that slipped though my hand,
In seperate lives we keep growing old longing for warm hands to burn out the cold,
The black and white eyes gaze into the fire,
For you, for me but not for eternity,
Just before we retire

Among colored rules of love and decisions about what's wrong or right, there's no way to rewind,
But tonight take the cuffs off our wrists let's pretend for a while, that we're colorblind,
In a black and white eye there are no promises found and tomorrow this time we are no longer bound,
But the weight on my chest bring a thought to my mind, I know I don't want you to leave once you've come around and it scares me sometimes

Hold my hand if you're there I'm confused, let us trip,
Please let me slip when deep water turns into ice I want to lose the grip

Hej Gert! Jag vill bara tacka dig för din oerhört informativa insändare, jag känner verkligen att jag har lärt mig något om mig själv och ska givetvis börja ta mitt ansvar och sluta skylla på samhället. Jag har dock en följdfråga till dig, är du verkligen så korkad som du framställer dig i din text eller kände du bara för att idiotförklara dig själv? Jag kan ju givetvis inte ha någon form av grund i texten jag skrivit, den kom ifrån en klarblå himmel. Hur kommer det sig att du omedelbart sätter mig i ett fack och målar upp mig som "den bortskämda lata ungdomen som glidit igenom skolan och klagar på dåliga betyg därefter"? Skulle det kanske kunna vara så att jag inte fått någon som helst hjälp utav mina lärare, min rektor eller kuratorerna på min skola? Du måste ju ha förståelse för kontexten för att kunna uttala dig om det, eller hur? Och om vi ser på situationen ur andra perspektiv, jag kanske låg allvarligt sjuk genom gymnasiet och inte hade möjlighet att studera så mycket som jag hade velat? Jag kanske råkade ut för en fruktansvärd tragedi och hade inte möjlighet att kunna ta mig till skolan?

Men det är väl oväsentligt? Oavsett vad min anledning är till att inte nå de betyg som krävts, så förtjänar jag det med andra ord. Jag tackar igen Gert, både dig och vårt felfria samhälle som alltid står vid vår sida. Ett vänskapligt tips från mig till dig såhär avslutningsvis, avsluta aldrig en text, som enligt dig, har ett vinnande argument med "om du frågar mig". För ta mig på ordet, ingen frågar dig. Någonsin.

/ Olivia

Jag stod och diskade upp efter middagen i min fasters kök häromdagen, jag var helt inne i mina egna tankar när hennes 9 åriga dotter frågar mig om jag kan hjälpa henne med hennes musikläxa. Den första tanken som slår mig är ”Sean banan” (eftersom det verkar vara det enda som kan definieras som musik i lågstadievärlden) och jag suckar lite smått och mumlar att det kan jag väl göra. ”Vi har fått en jättetråkig läxa!” utbrister hon buttert och fortsätter ”Vi ska lyssna på Tears in heaven”. Poff!  Där glider jag ur min diskkoma och frågar skeptiskt ”Med Eric Clapton?” Jo, mycket riktigt med Eric Clapton. Jag sätter igång låten och ger henne i uppgift att lyssna noga och sedan berätta vad hon tänker på. I must be strong and carry on cause I know I don’t belong here in heaven “Vad betyder heaven?” Suck.. “Himmel”svarar jag. Time can bring you down, time can bend your knees “Vad handlar låten om?” Två djupa andetag.. ”Jag sa att jag berättar det när du lyssnat färdigt” Would you know my name, if I saw you in heaven ”Varför frågar han om sitt namn?” Smärre metalt sammanbrott, “Lyssna nu!” Would it be the same if I saw you i heaven, I must be strong and carry on cause I know I don’t belong here in heaven..

När låten ebbas ut använder jag ett par minuter och förklarar vad han sjunger och budskapet i låten och hur känd den faktiskt är, när jag kastar ett öga på henne från berget med disk ser jag en fundersam liten tjej som skriver febrilt på sitt papper, efter någon minut utbrister hon ”Jag är klar! Kan vi lyssna på något bra nu?” Jag ögnar igenom hennes anteckningar och möts av följande 8 ord som sammanfattar en av 90-talets mest känslofyllda ballader ” Lite ledsen, tårar i himlen, inte handling, moll” Jag stirrar skeptiskt på slutsatsen innan jag kapitulerar och frågar henne ”Vad är bra då?” Hon ler världens största leende och säger ”Tik tok med Keisha”.