oliviabrehler

Jag stod och diskade upp efter middagen i min fasters kök häromdagen, jag var helt inne i mina egna tankar när hennes 9 åriga dotter frågar mig om jag kan hjälpa henne med hennes musikläxa. Den första tanken som slår mig är ”Sean banan” (eftersom det verkar vara det enda som kan definieras som musik i lågstadievärlden) och jag suckar lite smått och mumlar att det kan jag väl göra. ”Vi har fått en jättetråkig läxa!” utbrister hon buttert och fortsätter ”Vi ska lyssna på Tears in heaven”. Poff!  Där glider jag ur min diskkoma och frågar skeptiskt ”Med Eric Clapton?” Jo, mycket riktigt med Eric Clapton. Jag sätter igång låten och ger henne i uppgift att lyssna noga och sedan berätta vad hon tänker på. I must be strong and carry on cause I know I don’t belong here in heaven “Vad betyder heaven?” Suck.. “Himmel”svarar jag. Time can bring you down, time can bend your knees “Vad handlar låten om?” Två djupa andetag.. ”Jag sa att jag berättar det när du lyssnat färdigt” Would you know my name, if I saw you in heaven ”Varför frågar han om sitt namn?” Smärre metalt sammanbrott, “Lyssna nu!” Would it be the same if I saw you i heaven, I must be strong and carry on cause I know I don’t belong here in heaven..

När låten ebbas ut använder jag ett par minuter och förklarar vad han sjunger och budskapet i låten och hur känd den faktiskt är, när jag kastar ett öga på henne från berget med disk ser jag en fundersam liten tjej som skriver febrilt på sitt papper, efter någon minut utbrister hon ”Jag är klar! Kan vi lyssna på något bra nu?” Jag ögnar igenom hennes anteckningar och möts av följande 8 ord som sammanfattar en av 90-talets mest känslofyllda ballader ” Lite ledsen, tårar i himlen, inte handling, moll” Jag stirrar skeptiskt på slutsatsen innan jag kapitulerar och frågar henne ”Vad är bra då?” Hon ler världens största leende och säger ”Tik tok med Keisha”.