oliviabrehler

Det är lustigt hur människokroppen fungerar, hur krossade vi än blir kan vi nästan alltid studsa tillbaka upp om än med lite hjälp. Även när vi tror att vi är på botten och verkligen inte klarar mer och är redo att ge upp, så gör vi inte det.
Ungefär som min tränare säger "när du känner att du är helt urpumpad och verkligen inte kan ta ett enda steg till, då har du 30% styrka kvar att ge".

Men det lämnar spår... Varje gång vi blir så sårade, krossade, fullkomligt förstörda, hur bra vi än mår när tiden läkt alla sår så finns ärren kvar. Och de hemsöker en resten av livet ..

Så vad gör man? Hur går man vidare i livet och lämnar allt sånt där bakom sig?

Jag tror det största problemet är att vi tjejer överanalyserar förhållanden som vi känner är oavslutade, eller helt enkelt inte fick ett värdigt slut.
För att ta mig själv som ett lysande exempel, jag blev dumpad på sms av en anledning som inte var sann för ungefär två veckor sen. Och under långa stunder kan jag ha hur roligt som helst och inte ägna honom eller sättet det hände på en tanke, men sen kommer det smygandes. Alltid när jag kommer hem, alltid när jag är ensam..

Jag kan slå vad om att killar inte tänker sådär? Att killar inte saknar på samma sätt som vi tjejer gör. När det gör ont i hela kroppen.

Svin borde man lämna bakom sig, speciellt svin som ärrat en för livet. Och det här vet vi om, men varför är det så fruktansvärt svårt då?